Jenny Strömstedt
Det som kallas för epidemi kan i delar handla om själens normalvariation, om en oro och ångest som de flesta av oss kommer att tvingas hantera utan diagnoser under vår livstid, påpekade några läkare.
När en ung mår dåligt blir just den diskussionen inte den viktigaste. Oavsett orsak gör symptomen det svårt att leva. Den som hatar sig själv, som inte ser framtiden, som inte orkar eller kan upprätthålla relationer med kompisar och skola måste få hjälp, oavsett om det är medicin, KBT-terapi eller samtal med någon som kan sätta känslorna i rätt perspektiv.
Sedan kommer den stora frågan. Var är stoppknappen? Kan någon dra i nödbromsen och pausa den samtid som uppenbarligen gör det svårt för ett stort antal barn att leva livet som förväntas av dem.
Jag möter anhöriga med akut sjuka ungdomar.
Jag träffar dem och deras bekanta och lär mig om utmattade gymnasieelever som tvingas sjukskriva sig från skolan och gå på antidepressiva läkemedel. Jag hör föräldrar dela berättelser om haltande tonårsliv där dag blivit natt och natt blivit dag och ingen går till skolan. Jag möter anhöriga med akut sjuka ungdomar.
Larmet som går är ingen känsla baserad på anekdotisk bevisföring. Varje individ är en punkt i den brant stigande grafen i Socialstyrelsens rapport.
Några skulle ha blivit sjuka även i en annan tid på grund av ärftlighet eller trauman, men den grupp som nu är toppen på berget, de som borde ha möjligheterna men ändå inte mår bra, de som är jämt fördelade över alla psykosociala grupper, vad är det som har drabbat dem? Allt kan inte vara de smarta telefonerna och Instagrams fel.
På Folkhälsomyndighetens torra myndighetsspråk sammanfattas orsaken i en mening: ”Det är troligt att såväl brister i skolans funktion, som en större medvetenhet om de ökade kraven på arbetsmarknaden, har bidragit till ökningen av psykisk ohälsa bland barn och unga.”
Vad är det då som brister i skolans funktion? Höga kunskapsmål men dåliga verktyg att nå dem? Ett obegripligt betygssystem? Stök och stora klasser? Är det verkligen så enkelt är det väl bara att göra om, men kan någon sammanfatta varför?
Det är jämförelsesamhällets fel, analyserar en skolkurator i en uppsats om psykisk ohälsa hos unga, men människan har alltid jämfört. Då är det snarare det obegränsade utbudet ändlösa möjligheter som straffar ut de som inte vill eller orkar hänga med.
Men räcker det att sluta köpa nytt när second hand-tröjan också blir ett jämförande tvång.
I Amanda Svenssons existentiella och underhållande roman ”Ett system så magnifikt att det bländar” åker en av karaktärerna till Påskön för att möta en man som har givit upp inför klimatförändringarna och väntar på undergången. I underordningen finns också friheten i att inte längre ha några förväntningar på vare sig framtiden eller sig själv, en slags ultimat mindfulnessövning.
Om behovet av en mindre kravfylld tillvaro, kanske inte bara begränsat till arbetsgivare, är en förklaring till varför unga kapitulerar in i psykisk ohälsa måste förväntningarna alltså bli rimliga, på både de unga och deras syn på livet.
Ibland är livet skit. Ganska ofta lite smågrått.
Något viktigt skymtar bakom kritiken mot Socialstyrelsens larmrapport.
En del av den upplevda sjukdomen kanske ändå är de vuxna. Välmenta tillrop som ”du kan bli vad du vill, du klarar allt” är i själva verket mest orimliga förväntningen av dem alla.
Ibland är livet skit. Ganska ofta lite smågrått. Det viktigaste av allt är inte att få ett jobb som är ”utvecklande och stimulerande”. Det räcker att försörja sig, ha hyggliga jobbarkompisar och ett roligt fritidsintresse. Allt har sin tid.
En bra kompis ovanpå det så är det inte så tokigt, och en bra vuxen som har tid att lyssna och ge perspektiv.
Jag famlar dock vidare efter stoppknappen.
Det enda jag vet är att något har gått väldigt snett, och att vi borde fixa det.
Döda bin simmar inte
Flera hundratusen bin hittades i veckan döda i plastcontainrar fyllda med söt sörja utanför ett godisföretag i Varberg. Ryktet om att få bada, om inte i mjölk och honung så i alla fall någon form av sirap, spred sig snabbt bland traktens bin, ovetandes om vilken dödsfälla som väntade. Denna sorgliga historia skulle kunna vara sedelärande för samtiden. Överflöd dödar. Gör inte som alla andra. För övrigt så lyckades en lokal hjälte rädda i alla fall några bin genom att fiska upp dem med håv.
Ändan bak
Transporter med elscootrar släpper ut mer koldioxid än dieselbussar per person och bondeskam är det nya. Det är inte lätt att trampa rätt för den som vill bidra till minskad klimatpåverkan. Det är inte heller särskilt svårt. Svenskarnas flygande har minskat den här sommaren jämfört med förra och köttkonsumtionen går ned. Det gäller bara att inte tappa lusten att bidra i flödet bara för att något annat ger mer effekt.
Klimattips i kräftans tid
Apropå klimatet vill jag gärna dela en snapsvisa som kan sjungas till kvällens kräftskiva och en av vinnarna i Spritmuseets snapsvisetävling.
(Melodi: Mors Lilla Olle)
Isarna smälter nu är det brått.
Byxljummet brännvin är inte så gott.
Nubben som alltid har varit min vän
spar jag tills istiden kommer igen.
(Författare: Ulf Söderqvist, Malmö)